Wonderwake började med något litet och ärligt talat lite pinsamt: jag tappade bort min Hatch‑väckarklocka.
För några år sedan tillbringade jag flera månader i Australien. Jag var där med vänner som också var inom tech, och vi gick kurser i iOS‑utveckling som del av ett mobilitetsprogram. När jag flög hem, packade jag upp väskan och insåg att min Philips‑soluppgångsväckare fortfarande var på andra sidan jorden.
Jag minns att jag stod där och tänkte: ”På allvar? Är det här jag är upprörd över?” Men det var jag.
Det handlade inte om själva apparaten. Det var känslan den gav mig de första minuterna på dagen. Jag vaknade inte rädd. Jag fick inte den där plötsliga stressen. Det var en långsam, mjuk övergång som fick morgnarna att kännas överkomliga, även på dagar när jag inte ville gå upp alls.
Att ersätta den var dyrt, och jag ville inte. Så jag gjorde vad utvecklare gör när något irriterar dem: jag öppnade App Store och sökte efter alternativ.
Jag provade massor av väckarappar. Många var smarta. Många var högljudda. Vissa tvingade dig att lösa matteproblem halvslummer. Andra försökte väcka dig med aggressiva mönster eller stigande volym. Många spårade sömn, samlade data och ritade grafer.
Men nästan ingen verkade bry sig om det faktiska ögonblicket av uppvaknande. De ömtåliga tio sekunderna när hjärnan fortfarande är i sömn och kroppen avgör om världen är säker. De flesta larm behandlar det ögonblicket som en fiende. De vinner genom att chocka dig.
Frågan som blev kvar
Ungefär samtidigt vaknade jag och min flickvän vid olika tidpunkter. Mitt larm gick först. Det väckte oss båda. Jag vaknade spänd, hon irriterad, och vi startade dagen från en plats som redan kändes fel.
En morgon sa hon, mycket lugnt: ”Varför måste varje morgon börja så här?”
Den frågan blev kvar hos mig mer än någon funktionslista någonsin kunde.
Jag hade redan lite erfarenhet av sömnrelaterade projekt. Under mina datavetenskapsstudier byggde jag en studentprototyp av ett smart larm som använde Apple Watch‑pulsdata för att försöka väcka människor under lättare sömn. Det projektet gav mig ett stipendium och lärde mig två saker.
Först: den tekniska sidan av sömn och vakna är fascinerande. Andra: även när tech är ”smart” kan det fortfarande kännas emotionellt fel om det ignorerar hur en människa upplever uppvaknandet.
Ett larm designat kring övergången
Så jag bestämde mig för att bygga något enklare och på sätt och vis svårare: ett larm designat kring själva övergången.
Kärnidén är gradvis ljud som börjar före din målvakningstid, tyst först, sedan långsamt stigande. Inga jump scares. Inga plötsliga pip. Bara en kontrollerad sluttning, som en hand som försiktigt leder dig mot vakenhet i stället för att rycka dig ur sömnen.
Jag la en oskälig tid på att finjustera den kurvan eftersom små förändringar i timing och ljudnivå gör enorm skillnad för hur kroppen reagerar.
Den andra delen var design. Jag ville att gränssnittet skulle kännas som samma idé som ljudet: mjukt, lugnt, inte krävande. Därför lutar Wonderwake mot tystare färger och ett rent, minimalistiskt layout. Jag ville att det skulle kännas som något du kan titta på med ett öga öppet utan stress.
Ljud var ett annat kaninhål. Jag arbetade med professionell ljuddesign och itererade utifrån feedback. Vissa användare vill ha naturtexturer, andra något mer musikaliskt. Några skrev väldigt specifika önskemål, och de e‑posterna formade biblioteket mer än någon roadmap.
Fortfarande ensam byggare
Jag bygger Wonderwake som ensam grundare, vilket betyder att jag läser allt personligen: support‑e‑post, recensionstext, funktionsönskemål, buggrapporter och små formuleringar.
Det betyder också att produkten fortsätter formas av verkliga samtal i stället för kommittébeslut. Många uppdateringar sker för att en enda användare beskriver ett morgonproblem på ett sätt jag inte kan ignorera.
Varför iPhone spelar roll här
Apples plattformar är en stor del av varför det här projektet existerar. Att vakna är inte en nice‑to‑have‑stund på en iPhone. Det ligger i skärningspunkten mellan ljud, notiser, systemtillförlitlighet, Hälsa‑data och verkligheten i hur folk lever.
Wonderwake försöker använda iOS‑funktioner på ett sätt som känns respektfullt i stället för störande. Jag bryr mig om detaljerna som får en app att kännas infödd och pålitlig, särskilt för något så högt spelat som ett larm.
Jag försöker inte påstå att Wonderwake kommer att ändra någons liv. Det är mindre än så. Det handlar om ett dagligt ögonblick som händer nästan alla, och att göra det ögonblicket med omsorg.
Hårda uppvaknanden blev så normala att vi glömde att de var valfria. Jag ville bygga alternativet, och jag bygger det fortfarande, en morgon i taget.
